Emma Nordgren - Fotoblogg

Det känns så tomt. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Jag kom hit med en dröm och en vision. Och det var helt jäkla perfekt. I en lång tid. För att sedan bara crashlanda. Om jag kunde åka tillbaka så skulle jag ta på mig fallskärmen och göra så mycket annorlunda, och så mycket skulle vara exakt samma. Jag kan lova, jag skulle verkligen kämpa. Slåss. Se den stora bilden. Men samtidigt så blir det bra. För man kan behöva annat. Det är jobbigt nu. Det är det verkligen. Men jag tror det blir bra.

Det bara suger att ingen ger en chansen att sörja.

Happ, nu ska du vara glad. Det var längesen. Bara le. Gå vidare. Det är ju inte precis världens största sorg.

Ä shut up, idioter. Speciellt ni i mitt huvud. Ni vet inte