Emma Nordgren - Fotoblogg

Jag har bott i Oslo nu i 265 dagar. Herregud. Vilka jäkla dagar. 265 dagar som har varit förmodligen de bästa i mitt liv. Det har varit 265 dagar av vin, skratt, tårar, pojkar, nya vänner och en massa jobb. Förtvivlan och stora drömmar, förhoppningar och förvirring. Att ta det steget att åka hit, flytta till en ny stad och bo i ett kollektiv har varit så fruktansvärt galet bra. Jag är så glad att jag gjorde det, att jag åkte iväg och gjorde något med mitt liv. Jag kommer för alltid att kunna se tillbaka på dessa varma dagar och le, skratta med hela själen och vara så nöjd. Det har varit en livsresa utan dess like. Förmodligen skulle jag inte göra något annorlunda, förutom att ha startat det hela tidigare.

Att åka hem nu känns väldigt vemodigt och tungt. Jag vill inte åka härifrån, jag vill inte lämna alla dessa fina människor som jag har lärt känna och jag vill inte gå tillbaka till mitt gamla liv. Det hela med att bo hemma igen känns tungt, att åka tillbaka till en liten stad där jag inte har något att hämta är inte något jag ser fram emot. Men jag ska ändra mitt synsätt, försöka att se hemresan som något positivt, en möjlighet att skapa nya bekantskaper och att utvecklas på ett annat sätt. Det finns mycket med att flytta hem som är bra, att få vara nära familjen och att ha hemmakänsla. Att få umgås med min bästa vän och att få möjligheten att köpa billigare alkohol.

Jag kan nog inte ens beskriva vad Oslo har gjort med mig. Hur mycket jag har förändrats och utvecklats som person. Att gå från att vara en asocial skogsmulle till en av festens självklara högpunkter, det känns så underbart. I den här staden, men främst i det här kollektivet, så har jag lärt känna så många människor som är så genuint vackra och underbara. Människor som faktiskt tycker om mig för den jag är. Jag har träffat så få sådana människor innan att det känns konstigt att det nu kryllar av dom runt omkring mig. Jag förstår inte varför jag är så galen att jag nu ska lämna er alla, lämna den kärlek jag känner till var endaste en av er och lämna det bästa som har hänt mig.

Jag har träffat en underbart snygg blondin som älskar livet och alltid har glimten i ögat, under sin fina pannlugg. Hon älskar att festa och vill alltid hitta på saker, åh vad hon är underbar. Vi har delat så många skratt och danssteg till olika låtar att jag inte kan minnas allt. Du har ingen aning hur mycket du har betytt för mig, hur mycket jag uppskattar att vi fick träffas.

Jag träffade även en bitig rödhårig dam, som lyfte upp hela min höst. Kaffe, cigaretter och pojkar har varit det som vi har haft. Denna kvinna och den hösten får mig att le, här har jag någon som verkligen kickade igång min festperiod i Oslo. Även om vi har kommit i från varandra nu så älskar jag dig, för du var min första riktiga vän här i Oslo, min första vän som jag frivilligt har valt att ha kvar i mitt liv utanför skola och andra plikter.

De killar som jag har bott med har alla varit fina. Särskilt en norrlänning som jag älskar att vara med. Med honom är jag så trygg och det är han som jag vill berätta alla mina pinsamma sexeskapader för. Jag vet att han inte dömer mig och att prata med honom är bra, för jag får alltid de bästa svaren tillbaka. Han ska veta att han har betytt så fruktansvärt mycket för mig, han var den som gjorde att jag insåg att det finns killar som faktiskt älskar mig för mig, med alla mina jobbiga och fula sidor. Tack.

Min bästa killkompis träffade jag också här. Under våran period tillsammans så har vi gjort det mesta, skrattat åt det mesta och kommenterat på allt. Vi är klubben med insyn i allt och vi har alltid en åsikt. Den killen är den kille som har stöttat mig gränslöst och lyft upp mig så många gånger att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna ge tillbaka det.

Jag har hittat en kvinna som är som en annan del av mig, vi delar samma bistra synsätt på mycket och vi har så kul tillsammans att jag inte vet hur jag ska beskriva det. Efter en galen vinkväll på brandtrappan med för många galenskaper under kvällens gång så fann vi varandra. Ute i ett mörkt Oslo så insåg vi att det var vi helt enkelt, vi hör ihop på något sätt. Hon är en självklarhet i mitt liv och jag vet att hon alltid kommer att finnas här, tack.  Ord kan inte förklara vad jag känner för dig så jag låter det bara vara här.

Och självklart alla er som jag kände sen tidigare som jag har återigen fått träffa här. Ni är ju nästan de bästa. Ni som funnit i mitt liv i många år sen innan och som fortfarande finns här. Den här staden har återigen fört oss samman och det är ju helt fantisktiskt. Ni alla är bäst. Bäst, bäst bäst.

Oj.

Alla som jag har bott med. Tack för att ni fanns där. Tack för att ni stod ut med mig och tack för att vi har gjort tillsammans. Jag kommer inte glömma en endaste av er, hur fina ni är. Hur genuint vackra ni alla är, för det är ni. Snygga människor har det inte varit dåligt av. Från första stund har ni varit så bra, jag blir tokig bara jag tänker på det! Alla har bidragit med olika fina kvalitéer, bidragit med något till våran kollektivfamilj. Till min Oslofamilj.

265 dagar av galenskap. Av randomness. Av kärlek.

De pojkar jag har mött och blivit förälskad i, de tjejer som har stöttat mig och som alltid har funnits där med bra ord och visa meningar, ni är fantastiska. De som på min sista tid på mitt jobb har varit där och gjort det speciellt, vad ni är bra. Speciellt du, min svenska skiftledar kamrat. Så jag kommer sakna dig och de skratt vi har haft på jobbet. Glöm inte att du är värdefull och att du är en riktigt bra kvinna.

Jag har gjort allt i Oslo. Verkligen allt. Jag har druckit vin tills jag har somnat, rökt tills halsen har gått sönder, älskat tills jag har velat spricka, skrattat tills jag inte har kunnat andas, tränat tills det känns som om benen ska falla av, jobbat så mycket som jag inte ens trodde var möjligt. Jag har spenderat pengar som en galning, om någon skulle ta och kolla mitt kontoutdrag för de senaste 265 dagarna skulle man nog kunna se att det är samma summa pengar som skulle kunna försörja ett mindre stad i ett utvecklingsland, det är verkligen helt galet. Allt har hänt i den här staden, allt som jag har någonsin önskat mig och visst fanns det dagar då jag har vaknat upp med ångest, men de är verkligen överskuggade av allt det oångestfyllda som har skett här.

Det är verkligen med hjärtat i halsen som jag lämnar mitt kära Oslo, min älskade kollektivfamilj, de fina vännerna runt om i staden i sunkiga lägenheter och spontaniteten som ligger i luften. 265 vackra dagar.

Tack alla. Tack för att ni såg mig och tack för att jag fick lära känna er alla. Nu blir det nya äventyr och nu blir det nya bekantskaper. Men jag kommer inte glömma er, för alltid ligger ni här. Jag älskar Oslo. Jag älskar allt som Oslo har gjort för mig. Jag älskar den jag blev av Oslo. Det har bara helt enkelt varit perfektion här.